Nu är bloggen igång!
Om ni vill beställa en heder så kan ni göra det i komentarfältet!
________________________________________________________________________
August 19th, 2011
Hallå era gosiga Pandor,
egentligen så ville jag ju se hur det går för Max och Ella i Japan i min kristallkula igår, men istället så dök enhörningen från hemliga skogen upp:
Bilden gjorde mig mycket orolig. Så jag tog mina pandaben och min kristallkula och sprang till hemliga skogen. Där var enhörningen som vanligt; lite blyg, men annars helt lugn. Varför är den då så motsträvig i kristallkulan? Och vem är den andra Pandan? Då kom jag på att Horsey ju är den som känner enhörningen bäst. Det var ju ändå han som tog den till Panfu en gång i tiden. Framme vid ladan visade jag honom min kristallkula. Horsey spärrade upp sina ögon och hans ansikte blev rött som en tomat. Sen röt han ilsket: “Håll den där enhörningen långt borta från mig! Jag vill inte ha något att göra med det där otacksamma djuret!” Han la sedan surt armarna i kors och tittade irriterat upp i taket.
Det var naturligtvis inte så mycket till hjälp för mig. Så jag frågade Henry, sadeltillverkaren. Han avslöjade vad det var frågan om: “Mannen bredvid enhörningen är Horsey som ung! Konstigt att du skulle visa mig den bilden just nu. Jag håller just nu nämligen på och tillverkar enhörningssadlar åt Pandorna.” Så bilden är från det förflutna och inte från framtiden! Men varför är enhörningen så skygg och varför vill inte Horsey prata om den? Henry har lovat att berätta hela historien för mig när han inte är så stressad och har mer tid.
Nu ska vi se fram emot nästa vecka till att börja med. Då kan vi rida på enhörningen.
Spännande! Ser ni redan fram emot det?
Love & Peace
Kamaria
P.S. Max och Ella mår förresten bra. De skickade ett SMS till mig idag och lovar att höra av sig i morgon. I morgon eftermiddag ska jag också avslöja vem som van tävlingen.
egentligen så ville jag ju se hur det går för Max och Ella i Japan i min kristallkula igår, men istället så dök enhörningen från hemliga skogen upp:
Bilden gjorde mig mycket orolig. Så jag tog mina pandaben och min kristallkula och sprang till hemliga skogen. Där var enhörningen som vanligt; lite blyg, men annars helt lugn. Varför är den då så motsträvig i kristallkulan? Och vem är den andra Pandan? Då kom jag på att Horsey ju är den som känner enhörningen bäst. Det var ju ändå han som tog den till Panfu en gång i tiden. Framme vid ladan visade jag honom min kristallkula. Horsey spärrade upp sina ögon och hans ansikte blev rött som en tomat. Sen röt han ilsket: “Håll den där enhörningen långt borta från mig! Jag vill inte ha något att göra med det där otacksamma djuret!” Han la sedan surt armarna i kors och tittade irriterat upp i taket.
Det var naturligtvis inte så mycket till hjälp för mig. Så jag frågade Henry, sadeltillverkaren. Han avslöjade vad det var frågan om: “Mannen bredvid enhörningen är Horsey som ung! Konstigt att du skulle visa mig den bilden just nu. Jag håller just nu nämligen på och tillverkar enhörningssadlar åt Pandorna.” Så bilden är från det förflutna och inte från framtiden! Men varför är enhörningen så skygg och varför vill inte Horsey prata om den? Henry har lovat att berätta hela historien för mig när han inte är så stressad och har mer tid.
Nu ska vi se fram emot nästa vecka till att börja med. Då kan vi rida på enhörningen.
Spännande! Ser ni redan fram emot det?Love & Peace
Kamaria
P.S. Max och Ella mår förresten bra. De skickade ett SMS till mig idag och lovar att höra av sig i morgon. I morgon eftermiddag ska jag också avslöja vem som van tävlingen.
En god nyhet för alla Pandor utan Guldmedlemskap: Ni kan köpa 
Alltså det jag ville berätta var: Gonzo solglasögonförsäljaren med Elvis-frisyr från simbassängen, såg spionen med sina egna solglasögon! Eller skuggan av honom…han kom från avloppsbrunnen i omklädningsrummet! 
Förresten mådde jag mycket bättre igår efter bambushaken. Max gjorde mig så förnärmad igår med fotografiet på mig som pyjamaspirat att jag glömde bort hela slutpoängen med historien jag höll på att berätta.
Jag var nämligen helt färdig efter att ha sprungit kors och tvärs över hela Panfu. Vid slottet gick jag in på slottsterrassen och la mig raklång på ängen och stirrade utmattad upp i himlen. Jag tittade mot slottsterrassen, där jag såg något mycket mycket märkligt: en annan kyckling satt och hängde på muren till slottsterrassen. Två kycklingar? Va? Jag måste nog ha sett riktigt dum ut för plötsligt började den andra kycklingen, den som lurat med mig över hela Panfu, att skratta – som en Panda. 
Vänta, det där skrattet känner jag ju alltför väl. Kycklingen var Max!!!
